Stickningen är en hobby som har följt mig sedan 4-5-årsåldern någon gång. På båda mina föräldrars sidor hade jag släktingar som var förebilder när det gällde handarbete, och som jag minns det var det min mormors mor som lärde mig sticka och virka på ett tidigt stadium. Broderi och sånt kan jag förstås också, men det tycker jag inte är lika avkopplande.
För det mesta har jag minst en stickning på gång. Om det är en större tröja t ex håller jag mest på med den i tv-fåtöljen. Smågrejor som sockar, vantar och mössor får hänga med lite överallt i en fin tygkasse.
När jag låg på sjukhus med min sårinfektion nyligen bad jag att få dit min stickning. Men det dröjde en vecka efter inläggningen tills jag över huvud taget tittade i påsen. Stickade väl två varv innan jag blev trött och måste lägga mig en stund. När jag tänker på det efteråt blir jag nästan rädd, hur dålig var jag egentligen? Samtidigt är jag oändligt tacksam för att jag bor i Sverige där det finns effektiv sjukvård när det gäller.
Nu börjar jag få upp lite flyt i stickandet igen, så jag känner att det är avkopplande. Det är något meditativt tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar