Dag 71 - Det finns ingen mening i världen

Jag - eller vi - har begåvats med tre fina barn, som alla är vuxna och står på egna ben. Jag förstår inte vad vi har gjort som har gjort oss förtjänta av detta. Det är bara att vara tacksam och stödja dem när de behöver det och lämna dem ifred när de behöver det.

Dessutom att ha en frisk och alldeles normal liten treåring till barnbarn är alldeles otroligt. Idag har vi fått tillbringa flera timmar tillsammans. Vid matbordet, på lekplatsen. Dessutom är stockholmsdottern och hennes pojkvän hemma. Nu är de borta hos storasysters familj. Den ende vi saknar är sonen, som åkte till Göteborg och en kompis där just den här helgen. Som sagt, lämna dem ifred när de behöver det.

Så hör jag och läser om en liten kille på samma förskoleavdelning som vår lilla S som har fått leukemi och behandlats för detta i något halvår. Plötsligt vände framgången för behandlingarna och just nu är han väldigt, väldigt dålig och prognosen ser riktigt illa ut. Man vet inte vart man ska vända sig med sin ilska, vanmakt och frustration. 

Cancer är en så hemsk sjukdom. Det enda man kan göra förutom omsluta familjen med goda tankar och böner är att skänka pengar så att de som begriper sig på det kan fortsätta forska, forska och forska tills de kommer på åtminstone hur man kan förhindra att små barn drabbas. Även om det är ett hemskt lidande även för gamla människor förstås. Man vill att alla människor skulle få dö "gammal och mätt av år" som det heter. Utan smärta och lidande.

Du som kan, gå gärna in och bidra! http://www.barncancerfonden.se/1309361807/