En reflektion dagen efter "den stora" Melodifestivalen. Eller mediafestivalen, som jag kallar den i mitt lilla hörn.
Både "fina" morgontidningar och lite mer populistiska kvällstidningar kommenterar saken idag. Från något olika vinklar.
Att tolka in gamla öst-västmotsättningar är nog att lägga lite väl mycket vikt vid tävlingen. Och kommentaren om att Estland gav Ryssland 12 poäng när läget emellan länderna är så spänt - hur kunde det få ske? Det var ju telefonröstning - folk tyckte väl helt enkelt om låten! Hade det suttit en jury och diskuterat, är det troligare att de hade tagit upp konfliktaspekten och kanske hellre röstat på säkra kort som det "neutrala" Sverige... Ja, man vet ju aldrig!
Ola Salos kommentar om "gammal dyngtävling" tycker jag är helt sund. Klart att man tycker att alla är dumma när man inte vinner. Det kommer man väl ihåg från brännbollen i skolan, om det var någon "bonna-klass" som råkade vinna över "stads-klassen", hur lät det då? Det kanske egentligen också var en form av rasism. Allt är ju någonstans på sandlådenivå, och så länge det är fråga om att tävla i en konstart så kommer man alltid att regrediera och ropa om orättvisa, och nya regler.
Johan Lindqvist har skrivit flera bra krönikor om festivalen de senaste dagarna. Här är en till. Läs dem och fundera - är det verkligen rimligt att vi skall lägga så mycket av våra licenspengar till detta spektakel? Och vill vi att de dagstidningar vi prenumererar på skall skicka flera journalister och fotografer vardera för att tillbringa en hel vecka på festivalområdet - en vecka som bara är ett enda långt kommersiellt jippo?
Nej, lägg ner den stora internationella och gör enbart en svensk, eller möjligen en nordisk festival. Så kanske vi kan vinna igen. Och Finland, i god ordning, komma sist. (Men ställer Hanna upp igen, så är nog inte risken så stor! Vilken röst och utstrålning!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar