Sedan en tid tillbaka har jag försökt förhandla om min lön på det feriearbete som jag nu har för femte året i följd.
Ett jobb som jag alltså är väl insatt i och dessutom ligger inom det område som jag senast utbildade mig i. Information. Personlig och mulitmedial.
Vederbörande lovade titta på det och försöka göra vad som gick åt min tidigare ganska mediokra lön (med tanke på alla mina poäng då). Så jag började hysa ett blekt men dock hopp, inte om en marknadsmässig lön (det är trots allt en kommunal verksamhet), men i alla fall ett kännbart lyft. För att jag är färdigutbildad. Och för att jag inte hann kräva det förra sommaren.
Förra veckan fick jag veta mitt värde. Fortfarande arton spänn under det en outbildad lärarvikarie får per timme. Och då hade jag fått en "rejäl" höjning på hela fem riksdaler!
Man tackar och bockar. Med mössan i hand.
Men vart tog motivationen, initiativen och arbetsglädjen vägen? Den, som redan var svår att frammana vid tanken på att jobba en hel sommar till med ungefär en halv normal semester tillsammans med familjen. Oregelbundet "fyller-i"-schema med vardag och helger om vartannat.
OK, själva jobbet kanske inte räknas som kvalificerat bara för att jag är det. Men jag trodde nog ändå att jag var en något större tillgång på min post än en outbildad lärarvikarie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar