20070213

En ständig följetong om Arbetsförmedlingen

Nu har vi bl a i DN och i Aktuellt tagit del av hur reglerna för de nya fräscha "nystarts-jobben" kommer att fungera IRL.

Jag tror verkligen att den nya regeringen försöker allt de kan att rätta till den gamla regeringens grova plumpar och uppenbara missar i regelverken både här och där - men i det här fallet har de ersatt pest med kolera.

När jag såg nyheterna igår trodde jag nästan inte mina ögon. Ja, rubriken var ju förstås från jämställdhetsperspektivet, att kvinnor blir orättvist behandlade, så först lyssnade jag nästan inte. Man är alltför van vid de formuleringarna. Men när det gick upp för mig på vilket sätt härsknade jag till ordentligt!

Det gäller ju inte bara kvinnor, invandrare, akademiker eller vilken byrålåda man nu stoppas i. Det här gäller ju alla MÄNNISKOR som försöker hanka sig fram. Kvinnor OCH män, även om det ofta är kvinnor som lyckas hitta de där fram-hankar-jobben i vård, omsorg och service.

Nu kan jag ju inte tala för alla människor, men det räcker så bra med mitt eget fall.

Om jag skulle aspirera på ett "nystarts-jobb", vilket jag ju inser aldrig kan bli aktuellt med nuvarande regler, skulle min arbetslöshetsperiod räknas från och med i lördags. I själva verket upphörde min fasta tjänst sista maj 2004. Sedan dess har jag studerat och varit timanställd på flera olika ställen och aldrig kommit upp i mer än ett snitt på 19 tim/vecka under en sammanhängande period (feriearbetet), vilket är den arbetstid min a-kassa beräknas på.

Jag söker jobb hela tiden ( drygt 85 tjänster i skrivande stund) och väntar ständigt på svar från ett par dussin potentiella arbetsgivare, men blir galen om jag inte får göra något däremellan. Gärna något som man tjänar ett par kronor på. Därför vikarierar jag som lärare och hoppar in som turistvärdinna, har erbjudit mig att hjälpa den lokala bokhandeln med uppackning till rean och ett klädföretag som skall flytta in till en ny lokal. Med mera. Allt utom att jobba med mitt eget "bisyssla"-företag, som jag fick lägga ner för att få ut någon a-kassa över huvud taget.

För att få ett "nystarts-jobb" inom den bransch man är utbildad i, i mitt fall media- och kommunikation (informatör, kommunikatör, reklambyråarbeten, utredningar...) så skall jag inte ha lyft ett finger och fått betalt för det på minst ett år. Inte en timme! Är detta sjukt eller är det sjukt! Sedan finns det en del andra reservationer också, men de lämnar jag därhän just nu, för de gäller inte mig.

Skall inte de som verkligen försöker jobba med vad som än finns premieras och hjälpas till att få ett "riktigt" jobb inom den bransch man utbildat sig till i första hand??? Har man varit arbetslös i 11 månader och erbjuds några timmars vikariat i dagsläget så håller man sig väl undan allt man kan, för att få en chans att få ett "riktigt" jobb inom kort?

Jag ångrar att jag feriejobbade så mycket jag kunde (= knappt halvtid i snitt) på somrarna under studietiden, och att jag har ställt mig till förfogande för vikariat. Jag kunde ha stämplat med högre a-kassa hela den tiden och haft en chans till "nystarts-jobb" åtminstone fr o m den 11/6 2007 ( dagen efter ettårsdagen av min fil kand-examen).

Men nej, när jag tänker efter. Det har känts bättre att vara en del av samhället, att betala skatt och inte uppbära mer bidrag än nödvändigt trots allt. Att ha någonstans att gå där man träffar arbetskamrater och kunder/gäster/elever och känna att man gör en insats - det får väl vara värt de hundratals tusen kronor jag har sparat in åt samhället genom att göra som jag har gjort i min blåögdhet. Det är väl den känslan, och min man (som tack och lov har jobb) som jag får leva på tills jag får komma på intervju någonstans. Medan min utbildning, som är en färskvara, lägger sig bekvämt tillrätta i bakhuvudet.

Det finns bara ett begrepp för det här. Oförlåtligt resursslöseri på alla plan!

Inga kommentarer: