Jahaja!!

Nu har jag plötsligt blivit piano- och sångfröken på heltid för en vecka eller två! Snacka om ketchupeffekt.

Jag tycker verkligen synd om L, det gör jag verkligen, för det finns inget som känns så löjligt som att ramla och slå sig, vuxna människan. Och när vädret plötsligt slår om och trappan är hal när man går ut så är man ju inte riktigt förberedd på det. Och slår sig gul och blå och sönder och samman. Hur många gånger hinner man tänka "jag skulle bara ha ..." på vägen in till akuten? När man dessutom har varit hemma för sjukt barn och för egna dagissnuvor och sedan haft jullov och vilat upp sig lite och kanske kunde ha fått jobba "ostört" några veckor - nej, jag känner sannerligen för henne på alla sätt. Så onödigt.

Dessutom har unga fröken J, som är fiol- och pianofröken, gått och fått det som kallas "trötthetssyndrom" - en massa svårdefinierade fysiska symtom som man bara kan vila bort. Så hon är också borta på deltid. Tycker mycket synd om henne också. Men det blir totalt 100% vikariat. Till lilla mej! Vikarie- in- residence på kulturskolan i Hjo. Hoppar in på allt utom det tråkiga (=blåsinstrument, trummor, rockgrupp och annat så'nt som är alltför avancerat).

För mig blir det här trots min djupa medkänsla ett lyft för min mentala hälsa, känner jag. Någon vill ha, och behöver mig, och kan dessutom betala en riktigt normal timlön. Och jag får jobba heltid på riktigt med saker jag kan (det mesta av det i alla fall, det andra får jag väl plocka upp), även om det bara skulle bli ett par veckor. Men det är ju samtidigt medan jag väntar på svar från typ 17 andra jobb och troligen kommer att söka ungefär lika jobb många till under tiden. Jag får i alla fall träffa riktiga människor och ha riktiga arbetskamrater - som jag vet "bring out the best in me..."

Kanske lossnar det sedan så jag får komma på 17 intervjuer...!