När jag stod i kassa-kön på Hem&Hobby i eftermiddags ringde telefonen. Det var damen på Arbetsförmedlingen Kultur. När hon hörde att jag var i en affär frågde hon om det var olämpligt att prata. Jag sa väl njaa, sådär, men ring om en kvart så är jag ute. OK.
Det gick drygt en timme. Svärföräldrarna kom, jag hade lovat att ta kort och göra en annons om deras guldbröllop om tre veckor. Mitt i allt ringde det igen.
- Jag har kommit fram till att du nog får mer hjälp av den vanliga arbetsförmedlingen i alla fall... (typ) Men du få givetvis lov att söka den typen av jobb ändå, när du hittar dem! (Ja, tacka för det!) Förresten, jag skulle ju tipsa dej, det var ett informatörsjobb - polisen i Jönköping... (Jo, tack, jag sökte det i förra veckan - och en handfull jobb till sedan dess!)
Jag förklarade vänligt men bestämt att jag sitter minst en-två timmar varje dag och letar jobb, och att jag förstår att hon tyckte jag var svår att ringa in, och fick ett lycka till innan vi lade på.
Ibland blir man bara så "vad-var-det-jag-sa!" Om två veckor skall jag på intervju-övning på arbetsförmedlingen i Skövde. Hoppas det känns mera "väärt" (mycket lokalt uttryck som betyder ungefär meningsfullt, tillfredsställande eller lönsamt). Tänker i alla fall infinna mig. Kanske får jag A-kassa så småningom.
Nu skall jag designa en lampskärm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar